Kairo

Den milda luften som luktade lätt bränt slog emot mig i skymningen när jag steg nedför trappan från flygplanet. Under taxifärden in till staden kikade jag in i bilarna omkring mig i mörkret. Jag åkte genom ett mörkt betonglandskap av förfallna eller halvfärdiga höga hus och flyovers och dammet yrde i mörkret. I en skinande ny och fin bil satt tre herrar i baksätet: två i kostym och i mitten en man i rosa turban med pipskägg och värdig uppsyn; i en liten rucklig svartvit taxi ett par - hon beslöjad, han i gallabeya och skägg, med ett spädbarn; i en annan, nyare bil, en ensam, ung obeslöjad kvinna i västerländska kläder.

Jag har aldrig träffat Lorna, en skotsk magdansös. Jag fann henne på nätet: hon bloggar. Förväntansfullt väntar jag på att dörren ska öppnas. – Hello! Hon kramar om mig. – This is your home from now on! Den edinburghska accenten låter så bekant och hemtrevlig. Jag stiger in i lägenheten, en rymlig och sparsamt möblerad 5a med parkettgolv och stor balkong, med lustiga gamla kristallkronor - en blandning av orientalisk och fransk kitsch. Jag trivs genast.

Kvällen fortsätter. Vi är plötsligt ett sällskap om 7 pers. Vi dansar salsa på Nilen, ett tjejband (fem kubanskor i femtiotalsfrisyrer och klänningar och stilettskor i guldlamé) spelar salsa, chacha, merengue. Sedan hamnar vi på en jazzclubb.







Detta var den 11 november. Dagarna som följer blir intensiva. Jag har aldrig varit i Kairo förut. Jag känner ingen här. Så många intryck. Kairo är enormt. Var ska jag börja?

En kväll efter en dag med pyramider och dervischer sitter vi ute på en ahwa med Ahmed, fästman till en av Lornas väninnor. Kvinnor frekventerar vanligtvis inte dessa kaffeserveringar, där man pratar och röker shisha (vattenpipa). Man betraktar oss fyra kvinnor lite nyfiket. Ahmed verkar inte besvärad, tvärtom ser han ganska nöjd ut.

18-åriga Leyla, den enda av oss som är beslöjad, får mest uppmärksamhet. Folk tittar förvånat på henne. Vad gör denna unga kvinna med oss obeslöjade utlänningar? De blir ännu mera konfunderade när hon hävdar att hon inte talar arabiska.




Leyla är från Birmingham. Hennes far är från Pakistan, hennes mor från Irland. Vanligtvis, säger hon, går hon klädd i långa svarta klänningar, men här har hon på sig västerländska kläder – hon nöjer sig med att bära higab.

- En tjej på college, en vit engelska, fast hon är muslim, sade att hon trodde jag var så himla allvarlig, skrattar Leyla, tills hon lärde känna mig.

- Det är väl ganska ovanligt, frågar jag förvånat, vita engelska muslimer?

- Nej, varför det, säger Leyla lika förvånat, i Birmingham är det jättevanligt.


På kafé Feshawi, det berömda stället där Naguib Mahfouz brukade sitta, frågar Leyla mig om jag tror att jag kommer finna kärleken i Egypten. Nej, skrattar jag, det tvivlar jag på. Det skulle inte jag heller tro i ditt ställe, säger hon eftertänksamt, man vet ju inte vad de egentligen tycker om oss västerlänningar, och de verkar ha så konstig kvinnosyn. Hon tittar på mig allvarligt.

En dag blir vi hembjudna till Ahmed. Han bor med sin mamma i ett anspråkslöst område, på fjärde våningen i en ganska förfallen och trång tvåa. Hans mamma har lagat så mycket mat att vi storknar. Två kycklingar, två soppor, fyra sallader, lasagne. Ahmeds mamma undrar smått ogillande varför Leylas faster, som ska gifta sig med Ahmed, inte bär slöja. Stämningen blir litet tryckt. Leylas faster blev mot sin vilja bortgift med en kusin som tonåring. Det tog flera år för henne att ta sig ur äktenskapet och traumat som detta skapade. Leylas faster vägrar att bära higab, som hon förknippar med kvinnoförtryck. Men hon är troende muslim.

Jag börjar en kurs i arabiska. Sliter mig ur sängen klockan 7.30 för att ta en taxi och vara på skolan klockan 8.30. Efter 5 timmars undervisning kämpar vi fortfarande med att säga god dag, god morgon, god eftermiddag, vad heter ni, hur mår ni. Och det är jättesvårt. Det blir hela tiden fel, vi glömmer ord, stakar oss, fnissar. För att inte tala om bokstäverna.

Men efter 2 dagar avbryter jag: jag blir sjuk – får ont i halsen och svårt att andas, det sägs att de bränner risfält utanför staden, därför luktar det bränt och därför är det svårt att andas. Tar mig till en läkare som menar att jag är allergisk emot dammet och den förorenade luften. Men inget att oroa sig för. Insh’allah.

Allting präglas och genomsyras av religionen. Från morgon till kväll. Man vaknar av muezzins kall till bön. Fem gånger om dagen vibrerar hela Kairo: det börjar med en röst, sedan blir det fler och fler, de långdragna, melankoliska ropen ekar i staden. Det är vackert.
Hur mår du? Tack, bra. På arabiska blir det: Hur mår du? Prisad vare Gud - ham du lil-läh (bra är då underförstått).
I bilarna lyssnar taxichaufförerna ofta på predikningar - på radio.

En dag blir Lorna sjuk. Vi far allihopa till sjukhuset i en taxi. Leyla och jag sitter i korridoren medan Lorna blir undersökt, och Leylas faster som är sjuksyster är med Lorna. Lorna har urinvägsinfektion och grus i njurarna. Undersökningen inkl prover och röntgen samt medicin kostar under 500 kronor.

Efter några dagar är Lorna på benen igen. Leyla och hennes faster far hem. Jag åker till båten där Lorna uppträder for att se henne dansa. En av de anställda gifter sig och bröllopet börjar utanför arbetsplatsen.





Efter att Lorna blivit frisk blir jag sämre i bröstet och undrar om jag håller på att utveckla astma. Jag tar tåget till Alexandria för att andas havsluft ett par dagar.

Alexandrias arkitektur är europeisk och stämningen här en helt annan än i Kairo. Det är en typisk hamnstad, kosmopolitisk, med lika delar nonchalant råhet och världsvan om än förfallen elegans.

Jag bor på ett förkrigs-pensionat med uppstoppade fåglar i lobbyn och havsutsikt på rummet. Den gamle mannen i receptionen är mycket vänlig och belevad. Nackdelen med utsikten är att trafiken är högljudd och håller på hela natten. Mitt i natten hörs plötsligt ett fruktansvärt brak följt av hektiskt tutande. Jag springer förskräckt till fönstret. Tre bilar har krockat. En man kastar sig ur en av bilarna och springer så fort benen bär honom, bort ifrån olycksplatsen. Människor rusar mot bilarna, snart är där fullt av folk, som en myrstack. Jag ser inte om det finns några sårade. Jag står vid fönstret flera minuter. En bärgningsbil anländer till slut. Men ingen ambulans.

Följande dag äter jag middag på Hotell Cecil, som är det klassiska hotellet i Alexandria, där Durrell och Churchill bott, bland andra. Men hotellet har förlorat den charm jag förmodar att det en gång hade: det tillhör numera Sofitel kedjan. Restauranten på takterrassen är en kinarestaurant.

Alexandrias nya bibliotek, ritat av arkitekter från Norge och Australien, och byggt med pengar från framförallt Saudi och Irak, påminner om en enorm diskus som sticker upp i en vinkel ur jorden. Biblioteket gör anspråk på att efterträda det antika biblioteket i Alexandria som var antikens största bibliotek med ett bestånd på som mest ca 700 000 bokrullar. Enl min guidebok brändes det ned av kristna huliganer 293 och 391 efter Kristus. I det nya biblioteket finns en intressant utställning med föremål från faraonisk tid - skulpturer, sarkofager, en mumie. De är så förbluffande välbevarade och stilmässigt moderna! Det ligger något oerhört gåtfullt över dessa föremål, en gåtfullhet som man inte uppfattar förrän man ser de riktiga föremålen – den framkommer inte på bild.

Det finns en del att se i Alexandria: en amfiteater och mosaiker från romartiden, ett nationalmuseum med föremål från faraonisk och greko-romersk tid, ett gammalt fort vid hamnen, med mera. Men staden har inte kvar den känsla av storhet och betydelse som jag förmodar att den en gång hade.

På ett apotek köper jag tvål av en kvinna som talar mycket bra engelska och som jag får förtroende för. Jag berättar om mina andningsproblem i Kairo och ber henne om råd. Hon frågar varifrån jag kommer och suckar uppgivet. Ja, i Sverige där är luften väldigt ren. Jag har varit där, tillägger hon. Du är inte van vid dammet här, från öknen. Det finns ingenting du kan göra, säger hon sorgset. Jag ber om halstabletter och en mask att använda nar jag åker bil, för att undvika det värsta dammet. Hon skakar på huvudet. Ja, säger hon, du kan ju försöka, och stoppar ned mina saker i en kasse, men jag tvivlar på att det kommer hjälpa. Men du ska få mitt telefonnummer, säger hon förtroligt och klappar mig på armen, du kan ringa mig när som helst, om du har problem med något eller behöver hjälp. Hon skriver ned sitt nummer på en lapp.

Jag säger adjö till den vänlige mannen i receptionen på det slitna gamla pensionatet. Jag kommer kanske tillbaka igen, om jag får problem med att andas i Kairo, säger jag.
- You are welcome, säger han och bugar lätt, ler och håller handen på hjärtat.

Tillbaka i Kairo. Jag mår mycket bättre och går och lägger mig vid gott mod. Nästa morgon finner jag att himlen är disig, luften är tjock och full av damm och en otäck stank. De bränner sopor utanför staden, säger Lorna oberört. Lornas städhjälp, som också jobbar som hennes påkläderska på kvällarna, dyker upp försenad. Hon har suttit uppe hela natten och pratat med sin mamma. Plötsligt luktar det starkt av bensin. Yasmine tvättar golven med bensin. Lorna suckar. Jag glömde köpa rengöringsmedel, säger hon. De använder bensin ganska mycket här, för det tar bort fett och ohyra, tillägger hon. Jag kippar efter andan.

Yasmine har bekymmer. För några dagar sedan uttryckte en manlig kollega intresse för henne och sade att han ämnade tala med hennes mamma för att be om hennes hand. Yasmine låtsades inte vara berörd eller intresserad av detta utan skrattade och viftade bort det. Men idag ser hon bekymrad ut. Mannen har talat med sin mamma, som har sagt att han inte får gifta sig med en kvinna som jobbar med en magdansös och med västerlänningar. Att vara dansös anses inte respektabelt här. Och västerlänningars brist på moral är allmänt känd. Detta kan inte vara någon bra flicka, har mannens mor konstaterat.

Jag tänker mig att Yasmine måste vara orolig, oberoende av hur hon känner för friaren. Är detta konsekvensen av att hon jobbar med en västerlänning? Kommer det bli svårt att hitta någon att gifta sig med? Och om hon slutar jobba, hur ska hon då försörja sig? Hon tjänar bra på båten.

På eftermiddagen promenerar jag i avgaserna och konstaterar till min stora förvåning att jag fortfarande mår bra. Jag måste ha vant mig vid luften. Så märkligt.

Livet är dramatiskt och ibland jobbigt, men jag kan efter ett par veckor konstatera att Kairo aldrig är tråkigt. Det är till bristningsgränsen fullt av liv, av ljud och lukter, mänskor och katter, bilar och avgaser, av musik, romantik, dramatik, lyrik, och vansinne. Det är nog denna energi som gör att jag trots luften kan andas – ham du lil-läh.