Salma El-Assal uppträder på Makan, Kairo

Salma El-Assal är en av Sudans ledande röster idag. Hon kommer från El Obaid i västra Sudan och sjunger traditionella sånger. Salma började sjunga som liten flicka och uppträde vid bröllop. Hon har en fantastiskt kraftfull röst som anses påminna om den unga Aretha Franklin.

Jag hade dragit med mig ett par nya kompisar från Slovenien och Rumänien. Vi pilade genom trafiken med stereon på max; I like the way you move rosslar en rumänsk 60-årig sångerskas Eartha Kitt-liknande röst. Det verkar inte alls problematiskt för en bukarestbo att köra i Kairo, vilket är anmärkningsvärt.

Mina nya vänner tittade först ganska skeptiskt runt den sjaskiga och halvtomma lokalen. Men när Salma började sjunga blev de begeistrade och skakade loss rejält. Efter föreställningen gick de till och med fram och skakade hand med alla medlemmar i bandet och tackade hjärtligt för den underbara musiken.

Kairo på ryska

Det finns många institut och klubbar i Kairo – Goethe institutet och även ett tyskt egyptologiskt institut, British Council, flera brittiska klubbar, flera franska institut, ett holländskt institut (Dutch-Flemish Institute) som ger mycket intressanta föreläsningar i egyptologi, ett indiskt institut, ett polskt institut, två ryska institut, ett spanskt institut, en schweizisk klubb, ett japanskt institut, flera amerikanska akademiska institut, och säkert har jag glömt eller missat flera andra. Instituten anordnar föreläsningar, visar filmer, och organiserar olika typer av kurser och evenemang. Så kan man t ex gå en kurs i blomarrangemang på japanska institutet eller yoga på indiska institutet. Klubbarna ordnar träffar och tillställningar. En del av dessa klubbar och institut håller till i gamla vackra villor från kolonialtiden.

Häromdagen beslöt jag att ta en titt på det ryska kulturinstitutet. Det är inhyst i ett stort komplex med flera byggnader, en av vilka är en sådan där underbar gammal villa. I biblioteket skräller en teve med ett nyhetsprogram och Putin i rutan. En ensam man sitter kutryggig och glor på programmet. Vid receptionen ligger en tjock pärm med tidningar: Komsomolskaya PravDA! för ryssar bosatta i Egypten. Den stora salen är upplyst av lysrör som gör att man ser sjuk ut och runt väggarna står bokhyllor med dammiga volymer av Pushkin och Tolstoy. Här har man verkligen lyckats skapa en genuint rysk atmosfär, det är precis som att träda in i ett bibliotek i det fuktiga St Petersburg, fast man befinner sig mitt i Kairo.

I ett rum innanför skymtar jag två medelålders kvinnor som sitter och pratar ljudligt. Den äldre av dem sitter bakom ett belamrat skrivbord. Vid receptionen plockade jag på mig ett program och såg att institutet erbjuder en kurs i måleri och teckning, med lärare från Tbilisi i Georgien. Jag blir intresserad och går därför fram till kvinnorna och frågar om kursen. Javisst, det finns plats på kursen, men saken är den att läraren har försvunnit, stuckit utan vare sig förvarning eller förklaring. Jaha, säger jag undrande, vad konstigt. -Byvajet, blir svaret, sånt händer, och kvinnan rycker på axlarna. Men det ska komma en ny lärare snart, man vet bara inte när.

Jag visste inte att det bor så många ryssar här. Jag har hittills stiftat bekantskap med två. Häromdagen när jag tog hissen ned här i huset stannade den på 12e våningen och en man i 60-årsåldern klev in. Vi såg på varandra med något slags igenkännande - jag visste genast att han var ryss, och han frågade direkt om jag pratade ryska. Da, sade jag. Priiditye ko mnie v gosti! Kom och hälsa på mig! sade han, jag bor på tolfte våningen i lägenhet nummer 7. Det kändes som om jag plötsligt befann mig i Moskva – som precis som Kairo är en myllrande, spännande, intensiv och oerhört social storstad.

Häromdagen träffade jag en ryska i 30-årsåldern på en fest. Hon bor här i Kairo och arbetar som engelska lärare vid en förskola. Hon har bott i Egypten i 4 år, har själv lärt sig arabiska och konverterat till islam. är du gift här? frågar jag. Nej, inte än, säger hon undflyende, men islam känns rätt för mig. Islam har gett mig svar på alla mina frågor. Vi får vin att dricka. ”Jag har vodka i kylen till senare”, säger hon vänd emot mig. När jag ska hem följer hon med mig ut, men vi går först ned till hennes lägenhet (hon bor granne med värdinnan) så att hon kan ta på sig sin higab. Det visar sig att hon kommer från Tallinn. Ute på gatan berättar hon att det inte går att få jobb för ryssar i Estland. De hatar oss, säger hon. Hon blir upphetsad när hon pratar om det, hon låter förtvivlad, bitter och arg. Hon har stämt en firma som vägrade anställa henne när de fick reda på att hon har ryskt pass. Men vill du inte flytta till Ryssland då? frågar jag. Hon suckar. Det skulle hon gärna, men det är dyrt i Ryssland och hon har varken släkt eller vänner där. Vart ska hon ta vägen? Det är bättre för mig här, säger hon. Jag älskar Egypten, mitt hjärta är här, säger hon lidelsefullt. Jag avgudar Moskva, men Kairo, säger hon, är beroendeframkallande. Det är som en drog, jag kan inte få nog av den här staden - förstår du? Hon stirrar på mig och ögonen blir stora och mörka. En taxi dyker upp i mörkret. Vi byter telefonnummer och kysser varandra på kinden tre gånger som man gör i Ryssland. Stjasliva! Hon står och vinkar åt mig när bilen kör iväg, och i sin långa kjol och sin higab ser hon precis ut som en babushka i kjol och huckle på den ryska landsbygden.

Bowab

Bab betyder dörr eller port på arabiska. I varje bostadshus i Kairo finns en s.k. bowab, en dörrvakt. En bowab har vanligtvis en blygsam bostad i husets källare eller på taket. I Alaa Al Aswanys Jacoubians Hus är en av huvudpersonerna, som blir terrorist, son till en bowab. Bowaber är ofta nubier, som anses vara pålitliga.

Bowabens uppgift är att se till att inga obehöriga får tillträde till huset samt att hålla rent i trappor och andra allmänna utrymmen. Han kommer också och tar betalt för gas och elektricitetsräkningar. Bowaben hjälper till med allt möjligt som kan behövas, om saker och ting går sönder i lägenheten, t.ex. om man behöver en rörmokare.

En bowab känner också till allting som händer i huset och han är även en sedlighetens väktare. Här är det olagligt för personer av motsatt kön att dela bostad såvida man inte är gift eller nära släkt. Detta innebär även att det är förbjudet att ha gäster av motsatt kön inneboende.

Eftersom bowaben vanligtvis håller till i entrén, så innebär det att han vet precis vem som kommer och går. Här i Zamalek, där det bor mycket utlänningar, har bowaberna ett visst överseende. Trots detta så fick jag en hel del nyfikna och roade blickar när Dom var här och hälsade på över Nyår (Dom och jag har känt varandra i 10 år och har aldrig varit annat än vänner, men detta var naturligtvis helt ovidkommande).

Jag blev faktiskt till och med litet orolig, för min hyresvärd, som jag tycker mycket om, hade uttryckt när jag skrev under hyreskontraktet att han inte tyckte om fester. Sedan såg han litet tveksam ut och sade generat – alltså, jag har ingenting emot fester, men jag känner mig ansvarig inför vår Herre för vad som sker under mitt tak, och tittade menande på mig. Jag viftade bort det och sade att han inte behövde oroa sig.

Det kändes mycket löjligt att behöva känna sig skyldig för att man hade en manlig gäst i några dagar, men ändå smög jag liksom runt i huset och försökte undvika så gott som möjligt att bli sedd tillsammans med Dom. När jag träffade hyresvärden för att betala hyran så var han dock lika vänlig och glad som vanligt. Jag antar att bowaben inte berättade för honom om min gäst.

I mera traditionella kvarter är det litet svårare. En amerikansk kvinna jag känner bor i Shubra, som iofs är ett ganska blandat område, men där bor inga utlänningar. Hon har haft flera manliga gäster (varav de flesta homosexuella). Alice talar flytande arabiska. Varje gång hon har en manlig gäst presenterar hon honom för sin hyresvärd som en bror, en farbror eller en kusin. Hon har förklarat för hyresvärden och bowaben att eftersom hennes mamma är sjuk och inte kan resa, så skickar mamman manliga släktingar till henne så ofta hon kan – så fort någon släkting ska till Europa så ber mamman honom att åka till Kairo och hälsa på Alice. Sedan himlar hon med ögonen och gör grimaser bakom sina manliga vänners ryggar för att indikera att hon tycker de är jobbiga. Alice säger att det hittills gått mycket bra. Ingen bryr sig, de rycker på axlarna och säger att Alice mamma oroar sig för henne.

Dervisher!

En snurrande dervish --


En fredag eftermiddag i Al-Azhar parken i Kairo:

Båtresa till Luxor

Nu är det länge sedan jag skrev sist, och det har hänt en hel del.
Jag har hittat en lägenhet i Zamalek – utsikten från mitt vardagsrum ser ut som bilden i blogg-rubriken. Sedan tillbringade jag en vecka i Dahab på Sinai halvön.

Nyår firades på kryssning från Aswan till Luxor med en kompis från England som var här i en vecka.


Vi flög ned till Aswan, en ganska sömnig liten stad utefter Nilen i närheten av den konstgjorda sjön Nasr i södra Egypten inte så långt från Sudan. Här finns det en hel del lämningar från faraonisk tid. Dom och jag stannade inte länge i Aswan eftersom vi tyckte att vi behövde litet hålligång under Nyår. Så vi improviserade och köpte biljetter till en tre-dagars kryssning till Luxor trots att vi visste att det skulle vara smockfullt av folk vid denna tid på året. Och det var det!




Båten skulle vara ’five star de luxe’, men det var nog länge sedan. Efter 24 timmars kryssning stannade den vid en sjaskig kaj någonstans ca en mil utanför Luxor där vi vaktades av turist-polis med maskingevär – här skulle vi vara i de två återstående dagarna.

Fransmännen på båten gjorde uppror, och jag hängde med dem. Vi ställde oss vid receptionen och klagade och skällde och hötte med nävarna. En fransyska av egyptiskt ursprung skrek och skällde på arabiska, viftade med händerna och menade att hon som inte hade sällskap inte kunde åka taxi ensam till Luxor för hon visste minsann vilka vridna själar egyptiska män har och hur de skulle antasta och våldföra sig på henne. Männen i receptionen tittade stilla på henne och såg beklämda ut. Men allt till ingen nytta.

Dom och jag blev hämtade av en engelskspråkig guide (allt detta ingick i ’paketet’) i en minibuss med andra engelskspråkiga turister och bussades runt Luxors sevärdheter. Guiderna ansträngde sig för att uppamma en viss entusiasm och rabblade vad de visste om Hapshetsuts tempel, faraoniska gravar, samt templen i Karnak och Luxor. Överallt var det smockfullt av människor.



Men det är verkligen häpnadsväckande att se dessa urgamla och imponerande strukturer. Dom och jag gick ned i Siptahs, Ramses II och drottning Titis gravkammare. Man började gräva när en faraoh kröntes och slutade när han dog, så ju längre en faraoh regerade, desto längre ned i berget ligger hans gravkammare. Väggarna pryds av målningar med färger som ser ut som om de tillverkats nyligen.

Templet i Karnak är enormt, det i Luxor litet mindre. Under faraonisk tid gick en väg mellan de två som kantades av sfinxer – idag finns bara ett fåtal av dessa kvar.











Då vi återvände till båten vinkade mannen i receptionen till mig. Nå, sade han med ett litet stött uttryck, va det så långt till Luxor? Jag blev häpen och brast ut i skratt. Han nickade menande, log smått och skakade på huvudet åt mig.




Tillbaka i Kairo har jag nu börjat finna mig tillrätta i något slags vardag. Jag har nu äntligen, efter att närapå fått nervsammanbrott, fått Internet. Det tog två dagar med flera taxifärder mellan lägenheten och Internet företaget med min laptop, modemet och alla sladdar, samt ett stort antal hysteriska telefonsamtal. Det finns ingenting mer frustrerande än när människor inte begriper vad man säger, och av någon anledning är den naturliga reaktionen att då uttrycka sina känslor på annat vis, dvs genom att höja rösten eller uttrycka desperation, slita sitt hår, osv. Men naturligtvis hjälper inte detta alls. Folk ser på en med medlidande, men i övrigt blir det ingen skillnad. Jag fortsätter nu plugga arabiska med förnyat intresse!

Anoushka (av armeniskt ursprung) uppträder på The Culture Wheel i Zamalek, Kairo:

På väg hem sent på natten i forrgår var trafiken fortfarande ungefär som man skulle vänta sig på förmiddagen i Stockholm. Jag fick syn på en katt som virrade runt mitt på den trafikerade gatan med en plastpåse på huvudet. Precis som jag började gå ut i gatan för att rädda katten tvärstannade en bil så däcken gnisslade, en ung kille hoppade ut, sprang fram till katten och ryckte bort plastpåsen. Han hoppade tillbaka i bilen lika fort som han hoppat ut och med en vrålstart satte den iväg igen.

Kairo är en riktig kattstad. Folk älskar katter, och har tydligen alltid gjort det.
Under faraonisk tid var katter populära. I Memphis levde katter (och även vissa andra djur) som riktiga pashor, och vördades som representationer eller bilder av levande gudar. De döda katterna mumifierades – och mumifierade djur finns idag att beskåda på egyptiska museet.

I medeltidens Kairo var det vanligt att förmögenheter inrättades i ett slags fonder, eller stiftelser för välgörande ändamål, s. k. waqf, för att undvika stränga muslimska arvslagar. På detta vis kunde man se till att förmögenheten inte splittrades mellan en mängd arvtagare - en person kunde utses för att administrera en waqf och få lön för mödan. På 1200-talet inrättades en waqf som hade för ändamål att livnära hemlösa katter. Katterna fick sig ett mål mat om dagen ända till början av 1800-talet, när Muhammed Ali, som var den ottomanske regenten i Egypten, konfiskerade all egendom i Kairo som hållits i waqf och därigenom berövade katterna sitt dagliga mål mat.

Profeten Muhammed tyckte också mycket om katter (men däremot inte hundar). Enligt Sunnan klippte han en bit tyg ur sitt klädesplagg för att undvika att störa en katt som sov i hans knä. I dagens Kairo överlever många hemlösa och söta katter tack vare att folk ger dem mat av respekt gentemot Profeten.

Kairo

Den milda luften som luktade lätt bränt slog emot mig i skymningen när jag steg nedför trappan från flygplanet. Under taxifärden in till staden kikade jag in i bilarna omkring mig i mörkret. Jag åkte genom ett mörkt betonglandskap av förfallna eller halvfärdiga höga hus och flyovers och dammet yrde i mörkret. I en skinande ny och fin bil satt tre herrar i baksätet: två i kostym och i mitten en man i rosa turban med pipskägg och värdig uppsyn; i en liten rucklig svartvit taxi ett par - hon beslöjad, han i gallabeya och skägg, med ett spädbarn; i en annan, nyare bil, en ensam, ung obeslöjad kvinna i västerländska kläder.

Jag har aldrig träffat Lorna, en skotsk magdansös. Jag fann henne på nätet: hon bloggar. Förväntansfullt väntar jag på att dörren ska öppnas. – Hello! Hon kramar om mig. – This is your home from now on! Den edinburghska accenten låter så bekant och hemtrevlig. Jag stiger in i lägenheten, en rymlig och sparsamt möblerad 5a med parkettgolv och stor balkong, med lustiga gamla kristallkronor - en blandning av orientalisk och fransk kitsch. Jag trivs genast.

Kvällen fortsätter. Vi är plötsligt ett sällskap om 7 pers. Vi dansar salsa på Nilen, ett tjejband (fem kubanskor i femtiotalsfrisyrer och klänningar och stilettskor i guldlamé) spelar salsa, chacha, merengue. Sedan hamnar vi på en jazzclubb.







Detta var den 11 november. Dagarna som följer blir intensiva. Jag har aldrig varit i Kairo förut. Jag känner ingen här. Så många intryck. Kairo är enormt. Var ska jag börja?

En kväll efter en dag med pyramider och dervischer sitter vi ute på en ahwa med Ahmed, fästman till en av Lornas väninnor. Kvinnor frekventerar vanligtvis inte dessa kaffeserveringar, där man pratar och röker shisha (vattenpipa). Man betraktar oss fyra kvinnor lite nyfiket. Ahmed verkar inte besvärad, tvärtom ser han ganska nöjd ut.

18-åriga Leyla, den enda av oss som är beslöjad, får mest uppmärksamhet. Folk tittar förvånat på henne. Vad gör denna unga kvinna med oss obeslöjade utlänningar? De blir ännu mera konfunderade när hon hävdar att hon inte talar arabiska.




Leyla är från Birmingham. Hennes far är från Pakistan, hennes mor från Irland. Vanligtvis, säger hon, går hon klädd i långa svarta klänningar, men här har hon på sig västerländska kläder – hon nöjer sig med att bära higab.

- En tjej på college, en vit engelska, fast hon är muslim, sade att hon trodde jag var så himla allvarlig, skrattar Leyla, tills hon lärde känna mig.

- Det är väl ganska ovanligt, frågar jag förvånat, vita engelska muslimer?

- Nej, varför det, säger Leyla lika förvånat, i Birmingham är det jättevanligt.


På kafé Feshawi, det berömda stället där Naguib Mahfouz brukade sitta, frågar Leyla mig om jag tror att jag kommer finna kärleken i Egypten. Nej, skrattar jag, det tvivlar jag på. Det skulle inte jag heller tro i ditt ställe, säger hon eftertänksamt, man vet ju inte vad de egentligen tycker om oss västerlänningar, och de verkar ha så konstig kvinnosyn. Hon tittar på mig allvarligt.

En dag blir vi hembjudna till Ahmed. Han bor med sin mamma i ett anspråkslöst område, på fjärde våningen i en ganska förfallen och trång tvåa. Hans mamma har lagat så mycket mat att vi storknar. Två kycklingar, två soppor, fyra sallader, lasagne. Ahmeds mamma undrar smått ogillande varför Leylas faster, som ska gifta sig med Ahmed, inte bär slöja. Stämningen blir litet tryckt. Leylas faster blev mot sin vilja bortgift med en kusin som tonåring. Det tog flera år för henne att ta sig ur äktenskapet och traumat som detta skapade. Leylas faster vägrar att bära higab, som hon förknippar med kvinnoförtryck. Men hon är troende muslim.

Jag börjar en kurs i arabiska. Sliter mig ur sängen klockan 7.30 för att ta en taxi och vara på skolan klockan 8.30. Efter 5 timmars undervisning kämpar vi fortfarande med att säga god dag, god morgon, god eftermiddag, vad heter ni, hur mår ni. Och det är jättesvårt. Det blir hela tiden fel, vi glömmer ord, stakar oss, fnissar. För att inte tala om bokstäverna.

Men efter 2 dagar avbryter jag: jag blir sjuk – får ont i halsen och svårt att andas, det sägs att de bränner risfält utanför staden, därför luktar det bränt och därför är det svårt att andas. Tar mig till en läkare som menar att jag är allergisk emot dammet och den förorenade luften. Men inget att oroa sig för. Insh’allah.

Allting präglas och genomsyras av religionen. Från morgon till kväll. Man vaknar av muezzins kall till bön. Fem gånger om dagen vibrerar hela Kairo: det börjar med en röst, sedan blir det fler och fler, de långdragna, melankoliska ropen ekar i staden. Det är vackert.
Hur mår du? Tack, bra. På arabiska blir det: Hur mår du? Prisad vare Gud - ham du lil-läh (bra är då underförstått).
I bilarna lyssnar taxichaufförerna ofta på predikningar - på radio.

En dag blir Lorna sjuk. Vi far allihopa till sjukhuset i en taxi. Leyla och jag sitter i korridoren medan Lorna blir undersökt, och Leylas faster som är sjuksyster är med Lorna. Lorna har urinvägsinfektion och grus i njurarna. Undersökningen inkl prover och röntgen samt medicin kostar under 500 kronor.

Efter några dagar är Lorna på benen igen. Leyla och hennes faster far hem. Jag åker till båten där Lorna uppträder for att se henne dansa. En av de anställda gifter sig och bröllopet börjar utanför arbetsplatsen.





Efter att Lorna blivit frisk blir jag sämre i bröstet och undrar om jag håller på att utveckla astma. Jag tar tåget till Alexandria för att andas havsluft ett par dagar.

Alexandrias arkitektur är europeisk och stämningen här en helt annan än i Kairo. Det är en typisk hamnstad, kosmopolitisk, med lika delar nonchalant råhet och världsvan om än förfallen elegans.

Jag bor på ett förkrigs-pensionat med uppstoppade fåglar i lobbyn och havsutsikt på rummet. Den gamle mannen i receptionen är mycket vänlig och belevad. Nackdelen med utsikten är att trafiken är högljudd och håller på hela natten. Mitt i natten hörs plötsligt ett fruktansvärt brak följt av hektiskt tutande. Jag springer förskräckt till fönstret. Tre bilar har krockat. En man kastar sig ur en av bilarna och springer så fort benen bär honom, bort ifrån olycksplatsen. Människor rusar mot bilarna, snart är där fullt av folk, som en myrstack. Jag ser inte om det finns några sårade. Jag står vid fönstret flera minuter. En bärgningsbil anländer till slut. Men ingen ambulans.

Följande dag äter jag middag på Hotell Cecil, som är det klassiska hotellet i Alexandria, där Durrell och Churchill bott, bland andra. Men hotellet har förlorat den charm jag förmodar att det en gång hade: det tillhör numera Sofitel kedjan. Restauranten på takterrassen är en kinarestaurant.

Alexandrias nya bibliotek, ritat av arkitekter från Norge och Australien, och byggt med pengar från framförallt Saudi och Irak, påminner om en enorm diskus som sticker upp i en vinkel ur jorden. Biblioteket gör anspråk på att efterträda det antika biblioteket i Alexandria som var antikens största bibliotek med ett bestånd på som mest ca 700 000 bokrullar. Enl min guidebok brändes det ned av kristna huliganer 293 och 391 efter Kristus. I det nya biblioteket finns en intressant utställning med föremål från faraonisk tid - skulpturer, sarkofager, en mumie. De är så förbluffande välbevarade och stilmässigt moderna! Det ligger något oerhört gåtfullt över dessa föremål, en gåtfullhet som man inte uppfattar förrän man ser de riktiga föremålen – den framkommer inte på bild.

Det finns en del att se i Alexandria: en amfiteater och mosaiker från romartiden, ett nationalmuseum med föremål från faraonisk och greko-romersk tid, ett gammalt fort vid hamnen, med mera. Men staden har inte kvar den känsla av storhet och betydelse som jag förmodar att den en gång hade.

På ett apotek köper jag tvål av en kvinna som talar mycket bra engelska och som jag får förtroende för. Jag berättar om mina andningsproblem i Kairo och ber henne om råd. Hon frågar varifrån jag kommer och suckar uppgivet. Ja, i Sverige där är luften väldigt ren. Jag har varit där, tillägger hon. Du är inte van vid dammet här, från öknen. Det finns ingenting du kan göra, säger hon sorgset. Jag ber om halstabletter och en mask att använda nar jag åker bil, för att undvika det värsta dammet. Hon skakar på huvudet. Ja, säger hon, du kan ju försöka, och stoppar ned mina saker i en kasse, men jag tvivlar på att det kommer hjälpa. Men du ska få mitt telefonnummer, säger hon förtroligt och klappar mig på armen, du kan ringa mig när som helst, om du har problem med något eller behöver hjälp. Hon skriver ned sitt nummer på en lapp.

Jag säger adjö till den vänlige mannen i receptionen på det slitna gamla pensionatet. Jag kommer kanske tillbaka igen, om jag får problem med att andas i Kairo, säger jag.
- You are welcome, säger han och bugar lätt, ler och håller handen på hjärtat.

Tillbaka i Kairo. Jag mår mycket bättre och går och lägger mig vid gott mod. Nästa morgon finner jag att himlen är disig, luften är tjock och full av damm och en otäck stank. De bränner sopor utanför staden, säger Lorna oberört. Lornas städhjälp, som också jobbar som hennes påkläderska på kvällarna, dyker upp försenad. Hon har suttit uppe hela natten och pratat med sin mamma. Plötsligt luktar det starkt av bensin. Yasmine tvättar golven med bensin. Lorna suckar. Jag glömde köpa rengöringsmedel, säger hon. De använder bensin ganska mycket här, för det tar bort fett och ohyra, tillägger hon. Jag kippar efter andan.

Yasmine har bekymmer. För några dagar sedan uttryckte en manlig kollega intresse för henne och sade att han ämnade tala med hennes mamma för att be om hennes hand. Yasmine låtsades inte vara berörd eller intresserad av detta utan skrattade och viftade bort det. Men idag ser hon bekymrad ut. Mannen har talat med sin mamma, som har sagt att han inte får gifta sig med en kvinna som jobbar med en magdansös och med västerlänningar. Att vara dansös anses inte respektabelt här. Och västerlänningars brist på moral är allmänt känd. Detta kan inte vara någon bra flicka, har mannens mor konstaterat.

Jag tänker mig att Yasmine måste vara orolig, oberoende av hur hon känner för friaren. Är detta konsekvensen av att hon jobbar med en västerlänning? Kommer det bli svårt att hitta någon att gifta sig med? Och om hon slutar jobba, hur ska hon då försörja sig? Hon tjänar bra på båten.

På eftermiddagen promenerar jag i avgaserna och konstaterar till min stora förvåning att jag fortfarande mår bra. Jag måste ha vant mig vid luften. Så märkligt.

Livet är dramatiskt och ibland jobbigt, men jag kan efter ett par veckor konstatera att Kairo aldrig är tråkigt. Det är till bristningsgränsen fullt av liv, av ljud och lukter, mänskor och katter, bilar och avgaser, av musik, romantik, dramatik, lyrik, och vansinne. Det är nog denna energi som gör att jag trots luften kan andas – ham du lil-läh.