2009-02-01
Salma El-Assal uppträder på Makan, Kairo
Salma El-Assal är en av Sudans ledande röster idag. Hon kommer från El Obaid i västra Sudan och sjunger traditionella sånger. Salma började sjunga som liten flicka och uppträde vid bröllop. Hon har en fantastiskt kraftfull röst som anses påminna om den unga Aretha Franklin.
Jag hade dragit med mig ett par nya kompisar från Slovenien och Rumänien. Vi pilade genom trafiken med stereon på max; I like the way you move rosslar en rumänsk 60-årig sångerskas Eartha Kitt-liknande röst. Det verkar inte alls problematiskt för en bukarestbo att köra i Kairo, vilket är anmärkningsvärt.
Mina nya vänner tittade först ganska skeptiskt runt den sjaskiga och halvtomma lokalen. Men när Salma började sjunga blev de begeistrade och skakade loss rejält. Efter föreställningen gick de till och med fram och skakade hand med alla medlemmar i bandet och tackade hjärtligt för den underbara musiken.
2009-01-31
Kairo på ryska
Det finns många institut och klubbar i Kairo – Goethe institutet och även ett tyskt egyptologiskt institut, British Council, flera brittiska klubbar, flera franska institut, ett holländskt institut (Dutch-Flemish Institute) som ger mycket intressanta föreläsningar i egyptologi, ett indiskt institut, ett polskt institut, två ryska institut, ett spanskt institut, en schweizisk klubb, ett japanskt institut, flera amerikanska akademiska institut, och säkert har jag glömt eller missat flera andra. Instituten anordnar föreläsningar, visar filmer, och organiserar olika typer av kurser och evenemang. Så kan man t ex gå en kurs i blomarrangemang på japanska institutet eller yoga på indiska institutet. Klubbarna ordnar träffar och tillställningar. En del av dessa klubbar och institut håller till i gamla vackra villor från kolonialtiden.
Häromdagen beslöt jag att ta en titt på det ryska kulturinstitutet. Det är inhyst i ett stort komplex med flera byggnader, en av vilka är en sådan där underbar gammal villa. I biblioteket skräller en teve med ett nyhetsprogram och Putin i rutan. En ensam man sitter kutryggig och glor på programmet. Vid receptionen ligger en tjock pärm med tidningar: Komsomolskaya PravDA! för ryssar bosatta i Egypten. Den stora salen är upplyst av lysrör som gör att man ser sjuk ut och runt väggarna står bokhyllor med dammiga volymer av Pushkin och Tolstoy. Här har man verkligen lyckats skapa en genuint rysk atmosfär, det är precis som att träda in i ett bibliotek i det fuktiga St Petersburg, fast man befinner sig mitt i Kairo.
I ett rum innanför skymtar jag två medelålders kvinnor som sitter och pratar ljudligt. Den äldre av dem sitter bakom ett belamrat skrivbord. Vid receptionen plockade jag på mig ett program och såg att institutet erbjuder en kurs i måleri och teckning, med lärare från Tbilisi i Georgien. Jag blir intresserad och går därför fram till kvinnorna och frågar om kursen. Javisst, det finns plats på kursen, men saken är den att läraren har försvunnit, stuckit utan vare sig förvarning eller förklaring. Jaha, säger jag undrande, vad konstigt. -Byvajet, blir svaret, sånt händer, och kvinnan rycker på axlarna. Men det ska komma en ny lärare snart, man vet bara inte när.
Jag visste inte att det bor så många ryssar här. Jag har hittills stiftat bekantskap med två. Häromdagen när jag tog hissen ned här i huset stannade den på 12e våningen och en man i 60-årsåldern klev in. Vi såg på varandra med något slags igenkännande - jag visste genast att han var ryss, och han frågade direkt om jag pratade ryska. Da, sade jag. Priiditye ko mnie v gosti! Kom och hälsa på mig! sade han, jag bor på tolfte våningen i lägenhet nummer 7. Det kändes som om jag plötsligt befann mig i Moskva – som precis som Kairo är en myllrande, spännande, intensiv och oerhört social storstad.
Häromdagen träffade jag en ryska i 30-årsåldern på en fest. Hon bor här i Kairo och arbetar som engelska lärare vid en förskola. Hon har bott i Egypten i 4 år, har själv lärt sig arabiska och konverterat till islam. är du gift här? frågar jag. Nej, inte än, säger hon undflyende, men islam känns rätt för mig. Islam har gett mig svar på alla mina frågor. Vi får vin att dricka. ”Jag har vodka i kylen till senare”, säger hon vänd emot mig. När jag ska hem följer hon med mig ut, men vi går först ned till hennes lägenhet (hon bor granne med värdinnan) så att hon kan ta på sig sin higab. Det visar sig att hon kommer från Tallinn. Ute på gatan berättar hon att det inte går att få jobb för ryssar i Estland. De hatar oss, säger hon. Hon blir upphetsad när hon pratar om det, hon låter förtvivlad, bitter och arg. Hon har stämt en firma som vägrade anställa henne när de fick reda på att hon har ryskt pass. Men vill du inte flytta till Ryssland då? frågar jag. Hon suckar. Det skulle hon gärna, men det är dyrt i Ryssland och hon har varken släkt eller vänner där. Vart ska hon ta vägen? Det är bättre för mig här, säger hon. Jag älskar Egypten, mitt hjärta är här, säger hon lidelsefullt. Jag avgudar Moskva, men Kairo, säger hon, är beroendeframkallande. Det är som en drog, jag kan inte få nog av den här staden - förstår du? Hon stirrar på mig och ögonen blir stora och mörka. En taxi dyker upp i mörkret. Vi byter telefonnummer och kysser varandra på kinden tre gånger som man gör i Ryssland. Stjasliva! Hon står och vinkar åt mig när bilen kör iväg, och i sin långa kjol och sin higab ser hon precis ut som en babushka i kjol och huckle på den ryska landsbygden.
Häromdagen beslöt jag att ta en titt på det ryska kulturinstitutet. Det är inhyst i ett stort komplex med flera byggnader, en av vilka är en sådan där underbar gammal villa. I biblioteket skräller en teve med ett nyhetsprogram och Putin i rutan. En ensam man sitter kutryggig och glor på programmet. Vid receptionen ligger en tjock pärm med tidningar: Komsomolskaya PravDA! för ryssar bosatta i Egypten. Den stora salen är upplyst av lysrör som gör att man ser sjuk ut och runt väggarna står bokhyllor med dammiga volymer av Pushkin och Tolstoy. Här har man verkligen lyckats skapa en genuint rysk atmosfär, det är precis som att träda in i ett bibliotek i det fuktiga St Petersburg, fast man befinner sig mitt i Kairo.
I ett rum innanför skymtar jag två medelålders kvinnor som sitter och pratar ljudligt. Den äldre av dem sitter bakom ett belamrat skrivbord. Vid receptionen plockade jag på mig ett program och såg att institutet erbjuder en kurs i måleri och teckning, med lärare från Tbilisi i Georgien. Jag blir intresserad och går därför fram till kvinnorna och frågar om kursen. Javisst, det finns plats på kursen, men saken är den att läraren har försvunnit, stuckit utan vare sig förvarning eller förklaring. Jaha, säger jag undrande, vad konstigt. -Byvajet, blir svaret, sånt händer, och kvinnan rycker på axlarna. Men det ska komma en ny lärare snart, man vet bara inte när.
Jag visste inte att det bor så många ryssar här. Jag har hittills stiftat bekantskap med två. Häromdagen när jag tog hissen ned här i huset stannade den på 12e våningen och en man i 60-årsåldern klev in. Vi såg på varandra med något slags igenkännande - jag visste genast att han var ryss, och han frågade direkt om jag pratade ryska. Da, sade jag. Priiditye ko mnie v gosti! Kom och hälsa på mig! sade han, jag bor på tolfte våningen i lägenhet nummer 7. Det kändes som om jag plötsligt befann mig i Moskva – som precis som Kairo är en myllrande, spännande, intensiv och oerhört social storstad.
Häromdagen träffade jag en ryska i 30-årsåldern på en fest. Hon bor här i Kairo och arbetar som engelska lärare vid en förskola. Hon har bott i Egypten i 4 år, har själv lärt sig arabiska och konverterat till islam. är du gift här? frågar jag. Nej, inte än, säger hon undflyende, men islam känns rätt för mig. Islam har gett mig svar på alla mina frågor. Vi får vin att dricka. ”Jag har vodka i kylen till senare”, säger hon vänd emot mig. När jag ska hem följer hon med mig ut, men vi går först ned till hennes lägenhet (hon bor granne med värdinnan) så att hon kan ta på sig sin higab. Det visar sig att hon kommer från Tallinn. Ute på gatan berättar hon att det inte går att få jobb för ryssar i Estland. De hatar oss, säger hon. Hon blir upphetsad när hon pratar om det, hon låter förtvivlad, bitter och arg. Hon har stämt en firma som vägrade anställa henne när de fick reda på att hon har ryskt pass. Men vill du inte flytta till Ryssland då? frågar jag. Hon suckar. Det skulle hon gärna, men det är dyrt i Ryssland och hon har varken släkt eller vänner där. Vart ska hon ta vägen? Det är bättre för mig här, säger hon. Jag älskar Egypten, mitt hjärta är här, säger hon lidelsefullt. Jag avgudar Moskva, men Kairo, säger hon, är beroendeframkallande. Det är som en drog, jag kan inte få nog av den här staden - förstår du? Hon stirrar på mig och ögonen blir stora och mörka. En taxi dyker upp i mörkret. Vi byter telefonnummer och kysser varandra på kinden tre gånger som man gör i Ryssland. Stjasliva! Hon står och vinkar åt mig när bilen kör iväg, och i sin långa kjol och sin higab ser hon precis ut som en babushka i kjol och huckle på den ryska landsbygden.
2009-01-19
Bowab
Bab betyder dörr eller port på arabiska. I varje bostadshus i Kairo finns en s.k. bowab, en dörrvakt. En bowab har vanligtvis en blygsam bostad i husets källare eller på taket. I Alaa Al Aswanys Jacoubians Hus är en av huvudpersonerna, som blir terrorist, son till en bowab. Bowaber är ofta nubier, som anses vara pålitliga.
Bowabens uppgift är att se till att inga obehöriga får tillträde till huset samt att hålla rent i trappor och andra allmänna utrymmen. Han kommer också och tar betalt för gas och elektricitetsräkningar. Bowaben hjälper till med allt möjligt som kan behövas, om saker och ting går sönder i lägenheten, t.ex. om man behöver en rörmokare.
Bowabens uppgift är att se till att inga obehöriga får tillträde till huset samt att hålla rent i trappor och andra allmänna utrymmen. Han kommer också och tar betalt för gas och elektricitetsräkningar. Bowaben hjälper till med allt möjligt som kan behövas, om saker och ting går sönder i lägenheten, t.ex. om man behöver en rörmokare.
En bowab känner också till allting som händer i huset och han är även en sedlighetens väktare. Här är det olagligt för personer av motsatt kön att dela bostad såvida man inte är gift eller nära släkt. Detta innebär även att det är förbjudet att ha gäster av motsatt kön inneboende.
Eftersom bowaben vanligtvis håller till i entrén, så innebär det att han vet precis vem som kommer och går. Här i Zamalek, där det bor mycket utlänningar, har bowaberna ett visst överseende. Trots detta så fick jag en hel del nyfikna och roade blickar när Dom var här och hälsade på över Nyår (Dom och jag har känt varandra i 10 år och har aldrig varit annat än vänner, men detta var naturligtvis helt ovidkommande).
Jag blev faktiskt till och med litet orolig, för min hyresvärd, som jag tycker mycket om, hade uttryckt när jag skrev under hyreskontraktet att han inte tyckte om fester. Sedan såg han litet tveksam ut och sade generat – alltså, jag har ingenting emot fester, men jag känner mig ansvarig inför vår Herre för vad som sker under mitt tak, och tittade menande på mig. Jag viftade bort det och sade att han inte behövde oroa sig.
Det kändes mycket löjligt att behöva känna sig skyldig för att man hade en manlig gäst i några dagar, men ändå smög jag liksom runt i huset och försökte undvika så gott som möjligt att bli sedd tillsammans med Dom. När jag träffade hyresvärden för att betala hyran så var han dock lika vänlig och glad som vanligt. Jag antar att bowaben inte berättade för honom om min gäst.
I mera traditionella kvarter är det litet svårare. En amerikansk kvinna jag känner bor i Shubra, som iofs är ett ganska blandat område, men där bor inga utlänningar. Hon har haft flera manliga gäster (varav de flesta homosexuella). Alice talar flytande arabiska. Varje gång hon har en manlig gäst presenterar hon honom för sin hyresvärd som en bror, en farbror eller en kusin. Hon har förklarat för hyresvärden och bowaben att eftersom hennes mamma är sjuk och inte kan resa, så skickar mamman manliga släktingar till henne så ofta hon kan – så fort någon släkting ska till Europa så ber mamman honom att åka till Kairo och hälsa på Alice. Sedan himlar hon med ögonen och gör grimaser bakom sina manliga vänners ryggar för att indikera att hon tycker de är jobbiga. Alice säger att det hittills gått mycket bra. Ingen bryr sig, de rycker på axlarna och säger att Alice mamma oroar sig för henne.
2009-01-07
Båtresa till Luxor
Nu är det länge sedan jag skrev sist, och det har hänt en hel del.
Jag har hittat en lägenhet i Zamalek – utsikten från mitt vardagsrum ser ut som bilden i blogg-rubriken. Sedan tillbringade jag en vecka i Dahab på Sinai halvön.
Nyår firades på kryssning från Aswan till Luxor med en kompis från England som var här i en vecka.
Vi flög ned till Aswan, en ganska sömnig liten stad utefter Nilen i närheten av den konstgjorda sjön Nasr i södra Egypten inte så långt från Sudan. Här finns det en hel del lämningar från faraonisk tid. Dom och jag stannade inte länge i Aswan eftersom vi tyckte att vi behövde litet hålligång under Nyår. Så vi improviserade och köpte biljetter till en tre-dagars kryssning till Luxor trots att vi visste att det skulle vara smockfullt av folk vid denna tid på året. Och det var det!
Båten skulle vara ’five star de luxe’, men det var nog länge sedan. Efter 24 timmars kryssning stannade den vid en sjaskig kaj någonstans ca en mil utanför Luxor där vi vaktades av turist-polis med maskingevär – här skulle vi vara i de två återstående dagarna.
Fransmännen på båten gjorde uppror, och jag hängde med dem. Vi ställde oss vid receptionen och klagade och skällde och hötte med nävarna. En fransyska av egyptiskt ursprung skrek och skällde på arabiska, viftade med händerna och menade att hon som inte hade sällskap inte kunde åka taxi ensam till Luxor för hon visste minsann vilka vridna själar egyptiska män har och hur de skulle antasta och våldföra sig på henne. Männen i receptionen tittade stilla på henne och såg beklämda ut. Men allt till ingen nytta.
Dom och jag blev hämtade av en engelskspråkig guide (allt detta ingick i ’paketet’) i en minibuss med andra engelskspråkiga turister och bussades runt Luxors sevärdheter. Guiderna ansträngde sig för att uppamma en viss entusiasm och rabblade vad de visste om Hapshetsuts tempel, faraoniska gravar, samt templen i Karnak och Luxor. Överallt var det smockfullt av människor.
Men det är verkligen häpnadsväckande att se dessa urgamla och imponerande strukturer. Dom och jag gick ned i Siptahs, Ramses II och drottning Titis gravkammare. Man började gräva när en faraoh kröntes och slutade när han dog, så ju längre en faraoh regerade, desto längre ned i berget ligger hans gravkammare. Väggarna pryds av målningar med färger som ser ut som om de tillverkats nyligen.
Templet i Karnak är enormt, det i Luxor litet mindre. Under faraonisk tid gick en väg mellan de två som kantades av sfinxer – idag finns bara ett fåtal av dessa kvar.
Då vi återvände till båten vinkade mannen i receptionen till mig. Nå, sade han med ett litet stött uttryck, va det så långt till Luxor? Jag blev häpen och brast ut i skratt. Han nickade menande, log smått och skakade på huvudet åt mig.
Tillbaka i Kairo har jag nu börjat finna mig tillrätta i något slags vardag. Jag har nu äntligen, efter att närapå fått nervsammanbrott, fått Internet. Det tog två dagar med flera taxifärder mellan lägenheten och Internet företaget med min laptop, modemet och alla sladdar, samt ett stort antal hysteriska telefonsamtal. Det finns ingenting mer frustrerande än när människor inte begriper vad man säger, och av någon anledning är den naturliga reaktionen att då uttrycka sina känslor på annat vis, dvs genom att höja rösten eller uttrycka desperation, slita sitt hår, osv. Men naturligtvis hjälper inte detta alls. Folk ser på en med medlidande, men i övrigt blir det ingen skillnad. Jag fortsätter nu plugga arabiska med förnyat intresse!
Jag har hittat en lägenhet i Zamalek – utsikten från mitt vardagsrum ser ut som bilden i blogg-rubriken. Sedan tillbringade jag en vecka i Dahab på Sinai halvön.
Nyår firades på kryssning från Aswan till Luxor med en kompis från England som var här i en vecka.
Vi flög ned till Aswan, en ganska sömnig liten stad utefter Nilen i närheten av den konstgjorda sjön Nasr i södra Egypten inte så långt från Sudan. Här finns det en hel del lämningar från faraonisk tid. Dom och jag stannade inte länge i Aswan eftersom vi tyckte att vi behövde litet hålligång under Nyår. Så vi improviserade och köpte biljetter till en tre-dagars kryssning till Luxor trots att vi visste att det skulle vara smockfullt av folk vid denna tid på året. Och det var det!
Båten skulle vara ’five star de luxe’, men det var nog länge sedan. Efter 24 timmars kryssning stannade den vid en sjaskig kaj någonstans ca en mil utanför Luxor där vi vaktades av turist-polis med maskingevär – här skulle vi vara i de två återstående dagarna.
Fransmännen på båten gjorde uppror, och jag hängde med dem. Vi ställde oss vid receptionen och klagade och skällde och hötte med nävarna. En fransyska av egyptiskt ursprung skrek och skällde på arabiska, viftade med händerna och menade att hon som inte hade sällskap inte kunde åka taxi ensam till Luxor för hon visste minsann vilka vridna själar egyptiska män har och hur de skulle antasta och våldföra sig på henne. Männen i receptionen tittade stilla på henne och såg beklämda ut. Men allt till ingen nytta.
Dom och jag blev hämtade av en engelskspråkig guide (allt detta ingick i ’paketet’) i en minibuss med andra engelskspråkiga turister och bussades runt Luxors sevärdheter. Guiderna ansträngde sig för att uppamma en viss entusiasm och rabblade vad de visste om Hapshetsuts tempel, faraoniska gravar, samt templen i Karnak och Luxor. Överallt var det smockfullt av människor.
Men det är verkligen häpnadsväckande att se dessa urgamla och imponerande strukturer. Dom och jag gick ned i Siptahs, Ramses II och drottning Titis gravkammare. Man började gräva när en faraoh kröntes och slutade när han dog, så ju längre en faraoh regerade, desto längre ned i berget ligger hans gravkammare. Väggarna pryds av målningar med färger som ser ut som om de tillverkats nyligen.
Templet i Karnak är enormt, det i Luxor litet mindre. Under faraonisk tid gick en väg mellan de två som kantades av sfinxer – idag finns bara ett fåtal av dessa kvar.
Då vi återvände till båten vinkade mannen i receptionen till mig. Nå, sade han med ett litet stött uttryck, va det så långt till Luxor? Jag blev häpen och brast ut i skratt. Han nickade menande, log smått och skakade på huvudet åt mig.
Tillbaka i Kairo har jag nu börjat finna mig tillrätta i något slags vardag. Jag har nu äntligen, efter att närapå fått nervsammanbrott, fått Internet. Det tog två dagar med flera taxifärder mellan lägenheten och Internet företaget med min laptop, modemet och alla sladdar, samt ett stort antal hysteriska telefonsamtal. Det finns ingenting mer frustrerande än när människor inte begriper vad man säger, och av någon anledning är den naturliga reaktionen att då uttrycka sina känslor på annat vis, dvs genom att höja rösten eller uttrycka desperation, slita sitt hår, osv. Men naturligtvis hjälper inte detta alls. Folk ser på en med medlidande, men i övrigt blir det ingen skillnad. Jag fortsätter nu plugga arabiska med förnyat intresse!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)