Jag har hittat en lägenhet i Zamalek – utsikten från mitt vardagsrum ser ut som bilden i blogg-rubriken. Sedan tillbringade jag en vecka i Dahab på Sinai halvön.
Nyår firades på kryssning från Aswan till Luxor med en kompis från England som var här i en vecka.
Vi flög ned till Aswan, en ganska sömnig liten stad utefter Nilen i närheten av den konstgjorda sjön Nasr i södra Egypten inte så långt från Sudan. Här finns det en hel del lämningar från faraonisk tid. Dom och jag stannade inte länge i Aswan eftersom vi tyckte att vi behövde litet hålligång under Nyår. Så vi improviserade och köpte biljetter till en tre-dagars kryssning till Luxor trots att vi visste att det skulle vara smockfullt av folk vid denna tid på året. Och det var det!
Båten skulle vara ’five star de luxe’, men det var nog länge sedan. Efter 24 timmars kryssning stannade den vid en sjaskig kaj någonstans ca en mil utanför Luxor där vi vaktades av turist-polis med maskingevär – här skulle vi vara i de två återstående dagarna.
Fransmännen på båten gjorde uppror, och jag hängde med dem. Vi ställde oss vid receptionen och klagade och skällde och hötte med nävarna. En fransyska av egyptiskt ursprung skrek och skällde på arabiska, viftade med händerna och menade att hon som inte hade sällskap inte kunde åka taxi ensam till Luxor för hon visste minsann vilka vridna själar egyptiska män har och hur de skulle antasta och våldföra sig på henne. Männen i receptionen tittade stilla på henne och såg beklämda ut. Men allt till ingen nytta.
Dom och jag blev hämtade av en engelskspråkig guide (allt detta ingick i ’paketet’) i en minibuss med andra engelskspråkiga turister och bussades runt Luxors sevärdheter. Guiderna ansträngde sig för att uppamma en viss entusiasm och rabblade vad de visste om Hapshetsuts tempel, faraoniska gravar, samt templen i Karnak och Luxor. Överallt var det smockfullt av människor.
Men det är verkligen häpnadsväckande att se dessa urgamla och imponerande strukturer. Dom och jag gick ned i Siptahs, Ramses II och drottning Titis gravkammare. Man började gräva när en faraoh kröntes och slutade när han dog, så ju längre en faraoh regerade, desto längre ned i berget ligger hans gravkammare. Väggarna pryds av målningar med färger som ser ut som om de tillverkats nyligen.
Templet i Karnak är enormt, det i Luxor litet mindre. Under faraonisk tid gick en väg mellan de två som kantades av sfinxer – idag finns bara ett fåtal av dessa kvar.
Då vi återvände till båten vinkade mannen i receptionen till mig. Nå, sade han med ett litet stött uttryck, va det så långt till Luxor? Jag blev häpen och brast ut i skratt. Han nickade menande, log smått och skakade på huvudet åt mig.
Tillbaka i Kairo har jag nu börjat finna mig tillrätta i något slags vardag. Jag har nu äntligen, efter att närapå fått nervsammanbrott, fått Internet. Det tog två dagar med flera taxifärder mellan lägenheten och Internet företaget med min laptop, modemet och alla sladdar, samt ett stort antal hysteriska telefonsamtal. Det finns ingenting mer frustrerande än när människor inte begriper vad man säger, och av någon anledning är den naturliga reaktionen att då uttrycka sina känslor på annat vis, dvs genom att höja rösten eller uttrycka desperation, slita sitt hår, osv. Men naturligtvis hjälper inte detta alls. Folk ser på en med medlidande, men i övrigt blir det ingen skillnad. Jag fortsätter nu plugga arabiska med förnyat intresse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar